Lev nu och minns!

Torsdag 10 juli – Här och nu men också goda minnen

Livet ska levas här och nu - det är ganska självklart. Men det är så svårt för det mesta. Vi stressar genom dagarna med arbete och hemsysslor, vi går upp i barnens intressen och tränger undan våra egna. Vi ältar sådant som hänt – nyligen eller för länge sen – vilket spelar egentligen ingen roll, eftersom det inte går att ändra på oavsett. Blickar vi inte bakåt så tänker vi framåt och planerar vad som ska ske nästa timme, dag, vecka eller år.

Att bara ta dagen som den kommer, är kanske enbart möjligt när vi är lediga från jobbet och vardagen. Risken finns då att vi ska hinna med så himla mycket även när vi är lediga eller har semester. Nånstans har vi lärt oss att man måste göra saker hela tiden, gärna sådant som kan värderas positivt av andra. Att bara ligga i hängmattan eller på stranden går inte. Vi måste åtminstone läsa eller spela strandtennis eller springa en runda längs strandkanten.

Jag har alltid hävdat att en veckas semester, hemma eller utomlands är alldeles för lite för att ens hinna komma ner i ”baravara”-känslan. För mig tar det oftast två veckor (efter ett hektiskt arbetsår med en omänsklig belastning ifrån mitten av april till mitten av juni) att dämpa ångest, få ordning på sömnen och slippa vakna med stressbultande hjärta. Ibland krävs det mycket längre tid. Så borde inte livet vara för någon.

NU sitter jag här på en grekisk paradisö i en liten pittoresk bergsby. Jag kan se ut över det mäktiga Medelhavet. Jag kan njuta av stillheten, blomprakten omkring mig, solens livgivande strålar och jag har frihet att faktiskt leva precis här och nu. Inga som helst krav eller måsten. Dagens viktigaste beslut gäller om jag ska hoppa i poolen nu eller senare, vilken taverna vi ska äta middag på eller om det är för varmt att sova i nattlinne. Mera ”här och nu” kan det nog inte bli. Och det bästa av allt är att jag har en hel månad kvar att må så gott.

Att älta gammal skit är aldrig bra, men att minnas fina stunder är livsbejakande tycker jag. Idag den 10 juli minns jag med glädje och värme dagen för exakt ett år sen. Då var det bröllop på Rhodos för Cecilia och Max. Detta yngre par valde att gifta sig i Grekland precis som jag och Henrik gjorde 2010. Vigseln uppe på Monte Smith under Guds blåaste himmel i en grönskande lövsal var så fin. Festen på holiday resort Mythos Beach nära Afandou, var den bästa man kan önska. Underbart god mat, trevlig stämning och fina människor. Ett minne värt att spara och plocka fram. (Vill du läsa mer om bröllopet och se fina bilder gå till min gamla blogg. http://metrobloggen.se/evam/brollop-wedding-gamos/#comments)

Denna ”här och nu”-dag spenderades som de flesta ”göra-ingenting-särskilt”-dagar. God frukost på altanen – jag serverade käre maken. Njuta i lugnt tempo, prata lite (vilket kan vara nog så svårt när man sällan är ensamma som nu), kolla senaste nyheterna i mobilen (maken), läsa lite på Facebook och eventuellt hitta meddelanden från barnen. Ligga vid poolen – i solen eller skuggan. Läsa, läsa, läsa. Äta lätt lunch, fast just idag inte helt hälsosam. Flytta till lilla polen för att kunna simma utan hoppande och stojande omkring. Vara kvar vid poolen till 19-tiden….

Matcrepe med ost, skinka, lök mm och så makens Club Sandwich

Kvällens höjdpunkt, enligt mig, skulle bli att gå ut i god tid för att hinna se solnedgången. Ett par kvällar tidigare gick vi ut vid 20.30-tiden och hann precis se det underbara eldklotet försvinna bakom husen och berget. Inga solnedgångar över havet här. Jag tänkte att man skulle kunna se mer från en takterrass. Alltså lockade jag med maken till fisktaverna Nikos.

Utsikt från högsta punkten på Marni Village-området.

Eftersom vi var tidiga var det inga problem att få ett bord ut mot gatan och solen. Maken var lite skeptisk till att det inte var fler gäster där, det kan ju tyda på sämre mat eller service. Så var det verkligen inte i detta fall. Kanske lite fel läge, inte längs huvudgatan. Vi fick god service och god hemlagad mat. Vi pratade med två trevliga ungdomar som serverade och de visade sig vara syskon. Mamma stod i köket och pappa fiskade all fisk till restaurangen. Familjetavernor liksom hotell är det bästa! Vi fick spännande inlagd ansjovis och oliver till förrätt, stifado (köttgryta med massor av lök) till huvudrätt, samt yoghurt med syltad pumpa (!) till efterrätt. Mycket gott – nostimo!

Dagen till ära - samma klänning som på bröllopet 2013 :)

Det var ännu för tidigt att bara gå direkt hem. Vi tog oss en promenad till grannbyn Piskopiano. Inte alls så långt som det låter. Där Koutouloufari slutar börjar i princip nästa lilla bergsby. Jag tycker mycket om den vackra kyrkan som ligger där. Vi tittade in och jag tände två ljus för alla saknade. Kändes rätt att sluta dagen med lite andlig stämning. Månen sken så starkt över oss. Om det inte var helt fullmåne så väldigt nära. Vilken kraft och energi den ger.

 

Hemma i huset vid 23-tiden. Fortfarande för tidigt att lägga sig. Alltså tog vi en kopp kaffe och spelade kort. Riktigt roligt som omväxling! Jag är kass på att komma ihåg regler, men när jag väl lärt mig tycker jag det är jättekul att spela. Enda störningsmoment var en pytteliten ödla som passade på att smita in  huset. Det tog en stund att lokalisera och mota ut den lille stackaren. Maken trodde jag var rädd för ödlan, men ack nej. Jag vill bara inte ha djur inne - varken getingar, kackerlackor eller ödlor!

Vid midnatt var vi fortfarande inte trötta. Vi beslöt att se film i datorn – det har vi aldrig gjort förut. Maken hittade en film han ”hört talas om” – det visade sig vara en slags skräckfilm (B-sortens) fast den klassificerats som spänning. Antar att hans elever snackat om denna usla film… Jag hittade Anna Odells ”Återträffen” som jag hört så mycket om och den har ju vunnit en massa fina priser. Den första avdelningen med den tänkta klassfesten var riktigt bra tyckte jag. Men andra halvan, där hon söker upp sina tidigare klasskompisar för att ta reda på hur de upplevt skolåren, och varför hon aldrig blev bjuden till festen, den känns lite tråkig. Vi somnade nog först vid tvåtiden och då blåste det upp så pass att det smällde i dörrar och fönster. Vad kan det innebära?

Foto: E-M Olsson 2014-07-10©