Årets resa till Grekland närmar sig nu med stormsteg. Och känslorna är blandade som vanligt. Jag är inte känd för att fatta särskilt snabba beslut. Kloka och genomtänkta visst, men inte snabba. Det ligger nog i min natur, att inte utan både möda och stort besvär, fatta beslut och sen vara nöjd med dem. Tycker det blir svårare för vart år dessutom....
Att jag längtar tillbaka till Kreta så fort jag kommer hem därifrån är heller ingen hemlighet. Hela året, nästan 11 månader, känner jag vemod, längtan och saknad. Ändå var det i år särskilt trögt att komma till skott och boka flygbiljetter. Det fanns liksom för många "om och men och kanske" att ta med i beräkningen. Ekonomiska hänsyn såväl som mänskliga. Skulle ungdomarna få sommarjobb? Om ja, när skulle vi då kunna komma iväg? Om inte, ville de ens följa med? Skulle jag klara att åka ifrån dem för första gången? Skulle jag klara av att resa enbart med maken? Hade vi pengar nog? Vem skulle ta hand om hunden och huset? Och så vidare.
Ena dagen tycktes min magkänsla säga mig att vi borde stanna hemma i år. Spara pengar och fixa lite smått och gott på huset. Ta extra väl hand om trädgård och familj. Sist vi prövade det 2012 höll jag på att gå under av solbrist och tristess.
Nästa dag sa samma magkänsla att jag verkligen behövde resa bort och skaffa ny energi efter en extremt slitsam vårtermin. Följden blev att vi avvaktade och velade. Maken var nästan inställd på en Sverigesommar när jag slutligen bestämde "Vi åker!". Det var i början av juni...
Andra år har vi åtminstone beställt kring nyår eller senast vid påsk.
De första biljetter vi beställde var till våra tre tonåringar (den fjärde har flyttat hemifrån och fixar sina egna resor numera). De reser till Santorini den 25 juli - efter sommarjobb, fotbollsturneringar och en vecka hos farmor i Danmark.
Men vi föräldrar då? Ja, vi åker faktiskt redan på lördag den 5 juli. Vi åker till Kreta vårt paradis, mitt andra hem på jorden. Tre veckor ensamma utan barn - hur ska det gå?! Bara bra förhoppningsvis. När vi tänker komma hem igen? Det återstår att se.
 |
| Frihetstorget i Heraklikon |
Att jag längtar tillbaka till Kreta så fort jag kommer hem därifrån är heller ingen hemlighet. Hela året, nästan 11 månader, känner jag vemod, längtan och saknad. Ändå var det i år särskilt trögt att komma till skott och boka flygbiljetter. Det fanns liksom för många "om och men och kanske" att ta med i beräkningen. Ekonomiska hänsyn såväl som mänskliga. Skulle ungdomarna få sommarjobb? Om ja, när skulle vi då kunna komma iväg? Om inte, ville de ens följa med? Skulle jag klara att åka ifrån dem för första gången? Skulle jag klara av att resa enbart med maken? Hade vi pengar nog? Vem skulle ta hand om hunden och huset? Och så vidare.
 |
| Lejontorget i Heraklion |
Ena dagen tycktes min magkänsla säga mig att vi borde stanna hemma i år. Spara pengar och fixa lite smått och gott på huset. Ta extra väl hand om trädgård och familj. Sist vi prövade det 2012 höll jag på att gå under av solbrist och tristess.
Nästa dag sa samma magkänsla att jag verkligen behövde resa bort och skaffa ny energi efter en extremt slitsam vårtermin. Följden blev att vi avvaktade och velade. Maken var nästan inställd på en Sverigesommar när jag slutligen bestämde "Vi åker!". Det var i början av juni...
Andra år har vi åtminstone beställt kring nyår eller senast vid påsk.
De första biljetter vi beställde var till våra tre tonåringar (den fjärde har flyttat hemifrån och fixar sina egna resor numera). De reser till Santorini den 25 juli - efter sommarjobb, fotbollsturneringar och en vecka hos farmor i Danmark.
Men vi föräldrar då? Ja, vi åker faktiskt redan på lördag den 5 juli. Vi åker till Kreta vårt paradis, mitt andra hem på jorden. Tre veckor ensamma utan barn - hur ska det gå?! Bara bra förhoppningsvis. När vi tänker komma hem igen? Det återstår att se.
Foto: E-M Olsson 2013©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar