Slutet är bara en ny början.

Torsdag 7 juli. Resdag – och ”vi ses”-dag. 

Den sista natten i fina Paleochora sov jag oväntat gott. Är man lite pirrig inför en resa kan det ju lätt störa sömnen. I alla fall hos mig men inte hos alla (t ex maken). Att jag sov så gott måste vara ett positivt tecken. Efter något riktigt bra kommer det något minst lika bra eller ännu bättre!

Vi åt den där sista frukosten, som inte alls är den sista, varken för denna sommar eller den sista i Paleochora. Jag satt sedan ute i pation och skrev ett blogginlägg. Vad skulle jag annars göra med väskorna packade och två timmar till bussen skulle gå? Inte lönt att bada i varje fall. Ej heller ut och gå i solen. Vi betalde för oss (450 euro för en vecka, dubbelrum med frukost) och pratade mycket varmt om vår vistelse. Tjejen i reception sade att hon var glad för att höra våra positiva ord och att vi var välkomna åter när vi så önskade. We will be back!

Vid halvtolvtiden började vi gå mot bussen, släpande på våra ”heavy” väskor. De har ju inte blivit lättare sen vi flög, men inte tyngre heller för vi har inte köpt något. Man är allt lite extra tacksam mot den som uppfann resväskor med hjul i sådana stunder. Trots packningen gick det snabbt att ta sig till den lilla busstationen. Knappt tio minuter. Gott om tid över för att ta några fina bilder ur den så kallade verkligheten. Det satt flera söta grekiska tanter och farbröder och väntade. De hade inga resväskor utan helt vanliga inköpskassar med grönsaker och annat. De hade alltså storhandlat och skulle åka hem till någon annan ännu mindre liten by längs vägen.

  

Busschauffören var en skicklig sådan. Körde lugnt och betryggande. Hur vet jag det? Jo, vi satt nästan längst fram och hade full koll. Han pratade ofta i telefon, men det var med båda händerna på ratten och luren i örat. Trots att vägen mellan Chania och Paleochora är både bred och fin, kan man uppleva resan som jobbig. Det svänger konstant i alla dessa serpentinvägar och har man lätt för att bli åksjuk ska man nog inte åka. Eller skaffa bra åksjukepiller. En liten tös blev dålig på vägen ner och den här dagen var det en annan som mådde illa och kräktes. Även det fixade chauffören och stannade bussen.

 Något som var väldigt bra för oss, var att vi kunde stiga av i Agia Marina och behövde därför inte alls åka in till Chania och byta buss. Mycket praktiskt. Resan tog bara drygt 90 minuter. Från huvudvägen genom Agia Marina och upp till Folia Hotel and Apartments, är det några rejäla uppförsbackar. I normala fall brukar maken tvunget vilja släpa på väskorna, så svetten stänker om det. Gärna dra både min och sin egen väska. Men denna dag sa han de magiska orden: Vi tar en taxi. Just då kunde jag ha pussat honom, men det gjorde jag inte. Jag sa bara att jag var väldigt tacksam att jag slapp gå. Jag har trots allt mer ont i ben och höfter än förra året. Och det har maken nog lite svårt att greppa. Han tror att det handlar om att träna mer och sen ha mindre ont. Det har han till viss del rätt i. Om jag skulle vara helt stilla skulle vara smärtfri,men snart inte kunna röra mig alls. Men om jag anstränger mig för mycket en dag, då får jag dubbelt så ont nästa. Så det är en balansgång.

Taxituren gick snabbt och strax var vi framme på Folia. Vi blev varmt och hjärtligt välkomnade av bröderna Nikos, Jannis och unge Christos. Mamma Isadora kom också ut och hälsade med kramar och kindpussar. Det känns alltid skönt att bli så väl emottagen och sedan få känna sig som hemma. Vi hade inte beställt anat än ett rum med utsikt. Trots det fick vi ett trebäddsrum, med bästa utsikten över hav och olivlundar. Det doftade rent och fräscht, nästan jordgubbsdoft och vattenflaskan låg i kylen. Men inte nog med det. Vi fick en fin lägenhet på första våningen. Jag hade verkligen önskat mig det för att slippa gå i backar och många trappor, men inget sagt. Jag tror på att man får det man önskar, om man vill det tillräckligt mycket. Har upplevt det många gånger.  Trams säger maken. Ni får tro som ni vill. Men jag är så tacksam!

 Vi packade upp lite och gjorde oss hemmastadda. Sen gick vi ner igen för att äta lite lunch. Vi blev minsann bjudna på både mat och dryck! Snacka om grekisk gästfrihet. Det är väl klart att familjen Milonakis är glada för återkommande gäster. Men de har ju ingen som helst skyldighet att ge oss något mer än ett rabatterat pris (15-20%) som vi kommit överens om tidigare. Vi åt jättegoda fyllda grönsaker – gemista, tomat och paprika. Min favoriträtt om den är tillagad med rätt kryddor och mycket olivolja. I år har man en ny kock/kokerska som kan det här med att laga god mat. Därmed inte sagt att maten inte var god förut om åren.

Efter maten tog vi en stunds siesta och såg klart den filmen vi påbörjat nån kväll tidigare. Det är lyxigt att kunna ladda ner filmer hemma och sen se dem här i Grekland. Vi sov också en stund. Undrar varför man blir så himla trött vissa dagar. Maken är nästan värre än jag. Han kan sova både natt, för- och eftermiddag. Jag hade lite ont i mitt högra ben, men vi gick ut en kvällsrunda ändå. Man vill ju ner till stranden och se att allt är sig likt. Sen vill man äta en god gyros på favoritstället och kanske ta en liten promenad under stjärnorna som syns tydligt när man går ute på de mörka vägarna tillbaka hemåt. 

Kvällen avslutades med fotboll. Frankrike mot Tyskland. En bra match som fransmännen vann med 2-0 och därmed blev klara för finalen. Jag roade mig med en jättegod jordgubbsmojito – och instagram. Det är faktiskt riktigt mysigt att sitta vid poolen och se tv tillsammans med många andra. Den svala kvällsbrisen gjorde det inte sämre heller.

Dagens tanke nr 1 gick till Love, yngste sonen, som skulle spela med sitt band på Killebom, en festival i Sölvesborg. Vi fick direktrapport om att det gått jättebra, samt bildbevis.
Dagens tanke nr 2 gick till våra vänner och släktingar Anne och Stig som gifte sig 2007-07-07. Nioårig bröllopsdag alltså. Vi får fira när vi ses i augusti. Och ännu mer nästa sommar!

Foto: E-M Olsson 2016-07-07