Solnedgång i Oia Santorini

Söndag 27 juli – lat vilodag med utflykt på kvällen. 

Vaknade första gången redan kl.7 av att maken var uppe och gick i rummet. Han hade hört något konstigt ljud. Vi hörde också kyrkklockorna ringa vid 8-tiden… Trots det sov alla till nästan 10.30. När jag råkade trampa i en vattenpöl inomhus förstod vi att det var airconditionen som droppat och gjort ljuden!

Frukost på uteplatsen i den ljumma vinden. Skönt att kunna sitta ute och äta äntligen. Nu har vi fått ett kök också så vi kan koka vårt morgonkaffe och laga mat om vi vill. 

Vi tillbringade en stor del av förmiddagen med att försöka använda internet, som är opålitligt för det mesta. Jag och maken lyckades till slut betala alla våra ”måste-betalas-nu”-räkningar Kändes på nåt sätt lite roligare att göra det här i solen och värmen på en uteplats, än hemma. Tackar tekniken igen för att det ens går.

Jag använde mycket tid till att rensa bilder från mobilen också, eftersom vi bestämt oss för att göra en utflykt till Oia. Med tanke på alla vackra vyer och motiv måste man ha plats för många bilder J

Det blev tid till lite solstol och bad också, men ingen direkt simtur denna söndag. Pojkarna var snälla nog att hämta olika hemgjorda pajer till lunchen vid 15-tiden. Spenatpaj, grekisk paj och kycklingpaj. Jättegott med lite hemgjord sallad till.

Vi hade hört av farmor att det inte var så jättedyrt att ta taxi ända till Oia, som ligger längst uppe i norr. Tar man buss måste man byta i Fira, vilket går bra men tar lite tid förstås. Maken bokade därför en sjumannabil åt oss till kl.17. När det närmade sig den tiden kändes det väldigt tidigt, men i verkligheten var det helt perfekt.

Taxikillen kom (inte mr Jannis den här gången) och körde oss lugnt och säkert längs delvis branta och krokiga vägar till målet. Det tog ca 40 minuter så vi var framme två timmar innan den magiska solnedgången skulle ske. Det innebar att vi i förhållande lugnt tempo kunde vandra genom de smala gränderna och ta oss till den utsiktsplats maken valt. Vi har varit i Oia förut och stått på olika ställen och denna gång hade maken siktet inställt på ruinerna av ett gammalt fort eller om det kanske var delar av en ringmur.

Vi fick den bästa platsen i en skön hörna med hela staden nedanför och havet framför oss. Ön Thirasia strax till vänster. Barnen var väl lite rastlösa men det gick bra att sitta och njuta av utsikten. Killarna gick och köpte olika drickor – öl, läsk, vatten, sodavatten – och snacks som nötter och chips.

Jag tog lite bilder i nya vinklar (gör ett eget inlägg med dem). Jag gillade att det fanns så många hänglås fastsatta längs ett staket. Det har blivit en trend att låsa fast sin kärlek på det sättet. På några lås var namnen inristade, datum och t o m foto på paret. Romantiskt till max! Tyvärr hade jag och maken inget lås med oss.. Jag såg också en grupp damer i mogen ålder som satt och målade akvareller! Tänkte på min vän Margot.

Allt eftersom tiden led kom det fler och fler upp på klippan och när klockan var 20 var det knökfullt. Då var vi extra glada för att vi kommit tidigt. Ett gäng ungdomar – troligen franska _ tävlade med ett annat gäng som stod på en annan plats om att skrika och sjunga högst. Lite kul faktiskt. Rent allmän var det väldigt många turister med asiatiskt utseende i Oia – vill inte kategorisera eller försöka gissa om de var japaner eller kineser eller koreaner eller kanske amerikaner! Annars var det nog folk från alla möjliga platser i världen – hörde många prata turkiska vilket ju är trevligt med tanke på att turkarna varit ärkefiender i många årtusenden. För 30 år sedan var det nästan otänkbart att en grek skulle åka till Turkiet även om man bodde på Kos eller Rhodos.

                         

Solen gjorde sin grej och när den försvunnit ner i havet applåderade alla! En mäktig känsla när många människor är glada tillsammans tycker jag. Det behövs mer sådant i vår värld.

Efter naturens fantastiska skådespel skulle så klart alla bege sig från de olika utsiktspunkterna och det blev mäkta trångt i alla gränder. Men som vanligt gäller det bara att ta det lugnt och låta allt ta sin tid.

Så småningom kom vi fram till den taverna där vi gärna ville äta. Thalami heter den. Vi var där med farmor och hennes man förra sommaren. Nu var det fullt, men även nu gick det bra att vänta några minuter och så fick vi ett bord. Med tanke på hur många gäster som skulle serveras och att det jobbar 5-6 i köket är jag imponerad av hur fort man får sin mat! Ännu en yrkesgrupp att beundra – alla som arbetar i restaurangbranschen! Chaufförer har jag redan skrivit om och sopåkare.

                          

Mätta och nöjda – med allt utom att internet var dåligt så barnen blev frustrerade – gick vi ner mot busstationen. Där stod det väldigt mycket folk trots att det nu var ett par timmar efter solnedgången och ännu fler säkert ville åka hemåt eller till Fira. Bussen skulle avgå 22.50 och kom ganska precis. Folk rusade fram och trängdes innan de som satt i bussen ens kommit av… Varför beter vi oss som djur? Eller egoister som bara ska fram utan minsta hänsyn till andra?! Det visade sig att det även skulle bli en extrabuss så alla kom ju med – även om vissa fick stå – vi exempelvis.

Turen ner till Fira gick bra förutom ett lite väl trångt möte med en annan buss i en mycket skarp kurva. Vägarna är som sagt ganska krokiga och smala. Nere i Fira var det också mycket folk som ville åka buss. Denna gång hade vi tur och fick sitta ner. Med tanke på att det kostade 9 euro mer med taxi, kan man överväga det alternativet om man är fem personer eller flera. Då slipper man busskaos och kommer fram snabbare. Men för oss var det okej att det tog tid hem.

Vi hoppade av i centrum av Perissa och gick förbi vårt minimarket. Köpte lite mer dricka. Vattnet går åt fort nu när vi är många och det är varmt, en sexpack per dag ungefär, drygt 1,5 liter per man. Sen dricker man ju anat också förstås.

Hemma på Roula Villa vid midnatt, men vi stannade uppe en stund och spelade kort. Nöjda med en god dag.

Foto: E-M Olsson 2014-07-27©