Underbart är ibland alldeles för kort

Onsdag 6 juli. Separationsångest light. 

Vaknade med värk i nacken vilket måste betyda att jag sovit både länge och lite för hårt. Under resten av året sover jag ytterst sällan en hel natt (typ 5-6 timmar). Vaknar flera gånger per natt. Ibland bara för att vända på mig. Ibland för att gå på toa. Ibland för att det värker i ett ben eller en arm har domnat. Men i Grekland sover jag alltid bättre. Kan ju bero på många saker som att man kopplar av totalt eller att det är tyst, mörkt och stilla. Annars är det helt enkelt så att jag generellt mår mycket bättre under några sommarveckor. Nu vill ni inte läsa om mina krämpor. Man får acceptera att man blir äldre och mer sliten. Man får också acceptera att man gör så gott man kan för att det inte ska bli ännu sämre. Inte för fort i alla fall.

Denna sista heldag i Paleochora startade som alla de andra med frukost följt av en stunds siesta (förklarat vad det innebär i tidigare inlägg). Vinden som varit hård de senaste dagarna hade lugnat sig lite. Alltså var det dags för stranden igen. Man ska ju även passa på att njuta av havet medan man kan det. Maken gick ner till stranden redan vid 12, vilket kan vara den bästa tiden – om man vill pressa i solen och/eller bränna sig. Därför valde jag att komma efter lite senare. Först skrev jag lite och tog ett par smärtstillande för min värk i nacken.

Det var fantastiskt skönt med lite sol på kroppen efter ett par dagar utan. Jag solar väldigt måttligt. Har ingen anledning att stressa när hela sommaren ligger framför mig. Gillar att gå i solen, på stranden eller i byn. Ligger gör jag helst i skuggan. Det var också helt ljuvligt att bada och simma. Badat hade vi gjort varje dag, men först framåt kvällen och simma är svårt när det går vågor.

Dagens lunch ville vi gärna äta uppe på Castello, som med sin placering på kullen har utsikt över hela stranden. Jag valde en tonfisksallad och maken tog en burgare. Det smakade väldigt bra och den färska apelsinjuicen och ölen var också goda. Vi lärde oss ett nytt knep av en servitör. Han torkade alla bord med en trasa blöt av vinäger. Han påstod att det höll flugor och andra flygfän borta. Kan vara värt att testa.

Efter maten återtog vi våra platser på stranden. Att vila lite på maten, kanske slumra en stund, ligga och läsa under ett parasoll, höra vågbrus. Det är livskvalité om man frågar mig.

 Vid 18-tiden var vi mer än nöjda med strandlivet. Maken hade bränt dig men det ville han inte riktigt erkänna. Men man känner igen rosa sidfläsk när man ser det.  Så här sista kvällen var det ett utmärkt tillfälle att tvätta veckans underkläder. Hotellet har också en bra vask med propp som håller kvar vattnet (det har inte alla ställen) och tvättlina ute på balkongen. Jag passade på att packa ner det mesta så vi skulle slippa göra det senare eller nästa morgon. Vi hade ju inte packat upp allt så det gick lätt.

 I skymningen var vi redo att gå ut och fira vår sista afton i Paleochora. Vi promenerade längs strandpromenaden. Gick till posten och postade våra fina vykort med hälsningar till våra nära och kära. Gick vidare förbi skolan där vi var på konsert en kväll och sen till busstationen för att köpa bussbiljetter. Maken är en sån som gillar att ha ordning på saker och ting och gärna i god tid. Jag är precis tvärtom när det gäller tidsaspekten.

Atlas bär upp hela himlavalvet stackaren. Väggmålning på skolan. Grekisk mytologi.

Sista-kvällen-middagen ville vi gärna äta på Aristeas taverna. Vi hade ju så goda matminnen därifrån. Denna gång satt vi inne på gården inte ute i gatan. Det var lika trevligt det. Mindre trevligt var det att vi beställde för mycket mat, glupska som vi var. Det är ganska svårt att äta lagom i Grekland för här har man har någon tanke om att det ska serveras stora portioner och det är okej att lämna. Men jag som är uppfostrad att äta upp, mår dåligt av att så mycket mat kastas när man vet att folk svälter, inte bara i stora världen utan här i Grekland. Sen har vi alla flyktingar och hemlösa här också. Jag frågade servitrisen vad de gör med all mat som blir över och hon försäkrade att de går till djurmat. Alltid något.

Skäms så mycket vi inte orkade äta upp!

Kvällen avrundades med lite mera fotboll på Jannis place. Denna gång var det Portugal mot Wales. De förstnämnda vann med 2-0. Det mest fascinerande för min del är hur hela centrum ändrar skepnad varje matchkväll. Mycket fler bord och stolar kommer ut vid alla barer och caféer och en mängd tv-apparater i stora storlekar riggas upp. Det är härligt att höra när en massa folk hejar eller uttrycker besvikelse.

 När vi vandrade hemåt i den ljumma natten tänkte jag på att det finns olika sorters avsked. De som är mer slutgiltiga och därmed riktigt jobbiga. Och de som är mer av typen ”vi-ses-igen”. Att lämna Paleochora känns givetvis lite tråkigt för vi har verkligen hittat en ny grekisk pärla att sätta i pärlbandet. Men det känns samtidigt inte så  sorgligt för jag är övertygad om att vi ses igen.

Foto: E-M Olsson 2016-07-06 (c)