När det oväntade händer

1 juli. En alldeles vanlig dag på Kreta, trodde jag.

 Det gick minsann inte så lätt att "bara sova", trots vågbrus och en inte alltför varm grekisk natt. Maken somnade direkt, utmattad som han var. Nästan ett sömnlöst dygn, följt av en spännande fotbollsmatch som slutade långt efter midnatt, tog hårt förstås. Själv slog jag på tv:n och såg en deckare. Släckte och stängde ner alla ljud MEN då hör jag snarkningar genom väggen. Är det ens möjligt i ett stenhus?! Tror jag sov mellan fyra och sju ungefär. Gick på toa och sov sen en stund till. Det var den natten.

 Frukosten serveras varje dag mellan 8 och 10. Vi har upptäckt att det kan vara ganska bra att boka hotell med frukost, för man har då en anledning att stiga upp i tid. Men det gäller under förutsättning att frukosten är prisvärd. Och så slipper maken springa till bagaren/supermarketen varje morgon förstå. På Pal beach är det frukostbuffé. Det bor många charterturister här så utbudet är väl ingen höjdare, men det finns det man behöver. Efter frukosten var det ganska många boende som skulle åka hem. Lobbyn fylld av resväskor. Då tänker man på hur skönt det är att precis ha kommit och ha hela långa sommaren framför sig!

 Den allra första dagen på stranden får man ta det lite försiktigt i solen även om man har med sig en grund hemifrån. Maken gick ner till stranden, som ligger precis nedanför hotellet, redan vid 11. Jag en timme senare, eftersom jag ville chatta lite med ungdomarna där hemma. Maken hade ordnat en finfin plats med solsängar och parasoll. Jag låg mestadels i skuggan och läste Kristina Ohlssons senaste bok "Sjuka själar". Hann inte läsa klart hemma så den inbundna boken bidrog ju till att vi hade "heavy" bagage.

Efter någon timme var det premiärdopp i böljan den blå! Vattnet här är verkligen kristallklart och skiftar i många vackra nyanser av blå-turkost-grönt. Lika underbart här som i närliggande Elafonissi. Första känslan är att det är lite kyligt, vilket ju bara är härligt när man är varm. Sen blir det hur ljuvligt som helst. Jag stannade i vattnet mer än en timme! Simmade, gjorde vattengympa för första gången på månader och bara njöt. Jag har ju haft väldigt ont i mina höfter och ben den senaste tiden så all vattengympa är av godo. I vattnet kan jag göra så mycket mer än på land, hoppa, springa, töja muskler. Jag ser på mina vistelser i Grekland alltmer som hälsoresor. Utan dessa veckor av konstant värme, rörelse och nyttig mat hade jag inte mått så bra resten av året. Det är jag övertygad om.

 Efter några timmar på stranden och i vattnet, kändes det som att semestern äntligen var igångkickad på riktigt. Duschade och bytte om till en liten eftermiddags tur i byn, trots att det mesta är stängt då. Vi var hungriga och åt lunch (vid 16-tiden) på ett gyrosställe som heter Everest. Det smakade bättre än bra! Första gången man smakar något man saknat i ett år är alltid obeskrivlig.

Vet inte varför det blev uppochner men det står Kali orexi vilket betyder Smaklig spis.

När vi ätit promenerade vi upp till den obeskrivligt vackra kyrkan, som vi sett på avstånd igår kväll. Tyvärr var även den stängd för siesta. Hoppas vi får möjlighet någon annan dag att se den inuti. Älskar ortodoxa kyrkor med sina vackra ikoner och gyllene ikonostaser. 

Vi fortsatte ner i hamnen och utforskade den sida av hamnpromenaden vi inte gått kvällen innan. Mycket vacker utsikt över berg och hav. Jag fick en känsla av att vara tillbaka på Karpathos. Lika vackert. Karpathos är en annan ö som jag verkligen kan rekommendera! Jag fotograferade lite givetvis.

Tillbaka på Pal Beach vilade vi oss ett par timmar. Det är så man gör. Vilar mellan varven, sover en stund eller bara slumrar. Det beror väl på värmen,, men också på att kan liksom släpper allt. Stressen rinner av en, tillsammans med alla måsten. På semestern måste man ingenting, bara njuta!

Denna härliga kväll ville vi inte missa solnedgången. Därför gick vi ner till stranden i god tid för att invänta naturens eget skådespel. Det var rent ljuvligt att sitta där med fötterna (fortfarande lite svullna) i sanden, känna vinden dansa lätt på huden, höra vågornas lugna rytmer. Även kvällssolen värmer kropp och själ. Det var många som tog ett kvällsdopp. Solen börjar gå ner bakom bergen vid 20.15. Sen tar det max en kvart innan den är helt borta. Lika magiskt varje gång.

Äter man lunch vid 15-tiden, blir det naturligt att äta middag vid 21 eller senare. Det är något alldeles speciellt med att gå ut i den varma kvällen, se hur allt är förändrat, butiker öppna, tavernor fyllda av folk. Vi hittade taverna Knossos, där vi fick jättegod mat. Vi beställde en sagolikt god meze för två. Sen åt jag imam (fylld aubergine) och Henrik tog lammkotletter. På de flesta ställen får man efterrätt och raki on the house.

Mätta och belåtna gick vi för att hitta en plats där vi kunde se lite mer fotboll. Men så hände det oförklarliga, eller oväntade som gjorde dagen annorlunda. Det var fullsatt på Jannis place. Då tyckte maken att vi kunde strunta i det och gå hem. Klockan var väl närmare 23. Så vi gick vidare och hörde ganska snart äkta grekisk sång och musik. Det visade sig vara en konsert på skolgården med en av Greklands främsta lira-spelare och sångare, Vasilis Skoulas. Vi närmade oss och tänkte väl bara tjuvlyssna lite utanför. Men vi blev inlockade av en trevlig tjej som sa att vi kunde gå in en stund och om vi gillade det kunde vi betala senare…. Pengarna skulle gå till skolan. Hur skulle vi kunna motstå ett sådant erbjudande? Vi gick in och betalade, endast 10 euro per man. Konserten hade börjat kl.22 så vi tänkte att vi idkade lite välgörenhet med att betala för några låtar. Men vi bedrog oss verkligen. Skoulas körde non-stop i en timme, höll en liten paus (där jag besökte skoltoaletten) och körde sen igen. När vi gick hem strax efter kl.1 var konserten inte slut.. Vi hörde musiken nästan ända hem till hotellet. Vilken stjärna som är 70 år (vi googlade sen) och underhåller i mer än tre timmar. Lite som Springsteen fast i en annan genre.

Det var en kväll med upplevelser jag verkligen inte skulle vilja vara utan.  Stundtals var det rena ”allsångpåskansen”- känsla när hela publiken sjöng med i de vemodiga sångerna. Flera gånger gick barn såväl som gamla upp och dansade framför scenen. Man ska alltså inte alltid följa de planer man gjort upp utan bara ”go with the flow”.

Foto: E-M Olsson 2016-07-01 (c)

Return to Kreta 2016

Torsdag 30 juni 2016 - resdag. Äntligen semester på riktigt.

Efter en låååång natts väntan på Copenhagen airport – Kastrup, lyfte SAS-flight SK2817 med destination Chania kl.6.15. Mot den gudomliga ön Kreta. Det blev en mycket trevlig och fin flygtur. Trots den arla morgonstunden var kabinpersonalen på gott humör. Särskilt kul att det var tre män (varav två i 60-årsåldern) och en tjej som mer än gärna småpratade med alla. Vi satt nästan längst bak igen. Precis som förra sommaren var det faktiskt riktigt bra. Man har nära till toaletten och det händer något hela tiden. Personalens lugn och goda humör smittade väl av sig på mig. Jag kände mig nämligen helt lugn hela resan, även om jag inte är så förtjust i att flyga. Jag åt en god frukost med nybakad bulle, fil, juice och gott kaffe. Maken vill aldrig äta ombord medan jag känner ett sug i magen konstant under vaknätter.

Resan gick som sagt bra, fin start och landning. Vi flög dessutom snabbare än tidtabellen, vilket alltid uppskattas. En speciell grej var det att vi flög på 11 000 meters höjd. Har aldrig varit så högt förut. Så nära sol, måne och stjärnorna och ändå så långt ifrån. Tur man inte är Ikaros med vingar av fjädrar och vax, utan sitter säkert i en stålfågel.

Vi landade 10.30 lokal tid (en timme före Sverige) och det kändes så gott med den varma vinden och att beträda den grekiska jorden igen. Man kan säga att Daskalogianni airport förvånade oss mycket när vi flög hit för första gången. Med tanke på den stora turistströmmen trodde vi att flygplatsen skulle vara stor och lika fin som den i Heraklion. Men det var den inte! Den håller fortfarande på att byggas om och ut. Nu när tyskarna har tagit över ansvaret för många grekiska flygplatser blir det kanske fart på byggandet. Eller inte pga den dåliga ekonomin. Den som lever får se.

Bagaget kom ut snabbt och vi hade turen att kunna ta en lokal buss in till Chania redan kl.11. Ingen tid att spilla här inte. Kan verkligen rekommendera alla att använda lokalbussarna för det är enkelt och prisvärt. Vi betalde 2,50 euro per person. Framme på busstationen hade vi tid att äta lite lunch. Det blev spenatpaj. Så gott. Allt är ju särskilt gott första gången efter ett år av väntan.

En av mina hemliga laster.

Vi tog nästa buss mot vår slutdestination Paleochora. Resan tog drygt två timmar, men tiden gick fort. Så vacker natur att titta på – över berg och genom gröna dalar. Man kan ju också slumra lite om man är trött. Kreta är en otroligt grön ö, vilket man kanske inte ser om man bara håller sig i turistorterna vid havet. Här odlas allt som tänkas kan vad gäller frukt och grönsaker. En god grund för det kretensiska köket. På bergssluttningarna ser man ofta getter, som kan verka vilda men det är de inte. De lever sina liv i frihet och köttet ”kryddas” naturligt av alla örter de äter.

Vid 15-tiden var vi framme i den vackra lilla kuststaden (eller stora byn) Paleochora. Det var varmt ca 30 grader, men vi valde ändå att gå till hotellet som inte skulle ligga alltför långt från busstationen. Hotel Pal Beach var vackert beläget med stranden tvärs över gatan. Rummet litet men trevligt, typiskt grekiskt och balkong med havsutsikt. Vi duschade av oss resdammet dvs svetten. Mina stackars fötter, som inte varit ur skorna på 16 timmar, var väldigt svullna. Trötta som vi var måste vi sova middag – och det gjorde vi till kl.20. Missade precis solnedgången, men det kommer ju många flera.

Som med alla grekiska orter får man ett helt annat intryck på kvällen när allt lever upp, butiker öppnas, restauranger fylls av folk och dofter, färgglad belysning tänds osv. Vi promenerade längs huvudgatan och andra gågator. Mycket mysig stämning. Det här stället gillade jag verkligen med en gång, om än inte allra första ögonkastet. Vi tog oss längst ut i hamnpromenaden och satte oss på en restaurang med levande musik. Oriental bay hette den. Inte särskilt orientaliskt utan hederligt grekisk. God mat och Mythosöl fick vi.

Tillbaka mot stan hamnade vi på ett café – Jannis place – där det visades EM-fotboll på storbildsskärm. Det var i och för sig många ställen som visade fotboll men här var skärmen var störst. En vanlig filmduk uppriggad på ölbackar…Första frappén satt fint – kallt kaffe med mjölk och socker. Matchen Portugal – Polen  blev spännande och avslutades med straffar. Portugal vann.

Klockan hade hunnit bli över ett när vi vandrade hemåt i mörka gränder. Men som alltid känner man sig helt trygg. Så borde det vara överallt.

Dags och sova. Härligt att ha öppen balkongdörr och lyssna på havets lugnande brus…

Foto: E-M Olsson 2016-06-30 (c)

Sommarbloggen är tillbaka - om ni vill läsa.

FREDAG 1 juli 2016

Tänk vad ett år i en människas liv kan gå fort. Samtidigt som det stundtals går väldigt långsamt. Särskilt när man längtar efter någon eller något. Man jobbar och sliter, både på sin arbetsplats och hemma. Man gör så gott man kan för att glädja sina medmänniskor, hjälpa och stötta. Det känns förstås bra, men sliter också hårt på en nutidsmänniska. Vad vill jag ha sagt med dessa ord?

Jo, att för mig handlar livet, som ligger där mellan två evigheter, om att ta vara på nuet, se det positiva i de små händelserna som finns i vår vardag, att njuta så mycket det går, fira allt som går att fira och vara tillsammans med dem man älskar. Ja, ni har hört det förr. Inte bara av mig. Men det blir liksom sannare ju äldre jag blir. Lev. Och gör det på ditt allra bästa sätt.

Jag älskar livet som det är, men lever särskilt mycket och intensivt under några veckor varje sommar. Det är då jag befinner mig i mitt andra hemland (kanske från ett tidigare liv. vad vet jag). Sen jag kom till Grekland första gången 1981 - och i synnerhet till Kreta - har jag varit hemma där. Det blev en lång separation under 16 år - ofrivillig, men ekonomin och fyra små barn tillåt inga utsvävningar. Men sedan 2010 - när jag till och med gifte mig i Aten - har jag inte kunnat leva utan årliga besök i det land där min själ är fri.

För den som följt min blogg tidigare är det inget direkt nytt i år. Jag skriver så mycket jag hinner om det vi gör och upplever. Skriver också en del om mina innersta tankar. Lägger ut en massa bilder som illustrerar det jag berättar. Och som kanske lockar flera att besöka de grekiska öarna. Turismen behövs fortfarande i allra högsta grad. Tro inte att landets ekonomi hämtat sig från ruinens brant. Vi hör bara inte om det just nu. Annat var det för ett år sen. Skulle man kunna åka och skulle det finnas euro i bankerna? Vissa grekiska öar och platser på fastlandet har fått bära en enormt stor börda vad gäller den rådande flyktingströmmen.

I år liksom i fjor handlar min vistelse mycket om hälsan. Så det blir kanske lite mer om just det. Vill du följa med på resan är du mer än välkommen.

Faktum är att jag redan är på plats.... på Kreta i Paleochora. Nästa inlägg handlar om resan hit.